Då är jag vaken och uppe och… pigg…

Undrar vad som kommer hända idag?? Fler spännande mejl, många telefonsamtal på jobbet? Jag vet att jag ska på ett företagsbesök med en kollega. Annars är det en ganska obokad dag i kalendern, vilket brukar innebära att det blir mycket att göra =)

I kväll ska jag inte träna, då kanske jag kan byta gardiner i vardagsrummet, fixa gardinstången i köket och sätta upp gardiner där också! Kanske hinner jag till och med byta sovrumsgardinen, då har jag fått nya gardiner i alla fönster *=)

Kanske kan jag också ordna de kassar med saker som jag tog med mig vid det sista besöket hos exet. Nu har vi delat upp alla våra saker, men mina står i pappkassar hos mig. Jag har inte orkat göra ordning på dem ännu, men jag måste göra det. Jag vill inte ha en massa pappkassar med saker i. Varför tog jag med mig mina lp-skivor och singlar? Jag har ingen lp-spelare. Jo jag vet varför, de är mina och de påminner mig om den musik jag gillade som yngre.

En bra sak är i alla fall att jag nu inte har några fler saker att hämta, tror jag. Och har jag det så orkar jag inte bry mig om det. De saker jag inte har saknat under ett drygt halvår klarar jag mig utan. Kommer jag på att jag behöver andra saker så får jag väl köpa det då. Jag har funderat på hur många av de saker jag äger som jag egentligen behöver och hur många av mina saker som jag har kvar av känslomässiga orsaker. Det gäller väl egentligen precis som med allting annat att bestämma mig för vad som ska vara kvar och varför och göra mig av med det andra.

Nu ska jag äta frukost och sen promenera ner till jobbet, det ser ut att bli en vacker dag! Som jag hoppas kommer bjuda på många spännande möten och samtal..

Skymningen kryper på och mörkret lägger sig snart som en varm mjuk kappa över min lägenhet. Jag sitter och tittar på tv och mejlar, det är kul. Jag är nyfiken, på livet, på människor, på tillfällen och möjligheter i allmänhet och mitt nya liv! Jag vill veta så mycket jag kan om dem som jag möter och jag vill få nya kontakter och möten… Ett nytt möte med en ny männsiska berikar mitt liv och om detta möte leder till en närmare vänskap blir jag glad.

Jag chattar med min son och tänker på hur rik jag är som kan chatta med mina barn, att de vill prata med mig ofta är underbart. De vet att jag är nära fast jag bor långt bort, de vet att de kan ringa när som helst och att jag alltid har tid för dem och det känns så bra.

I morgon ska jag inte träna, jag ska ta det lugnt, men på torsdag morgon igen då ska jag till gymmet och styrketräna igen, och sen blir jag så där odrägligt pigg och hög igen. En jobbarkompis till mig beskrev mig som en duracellkanin när jag hade tränat… jag vet inte det jag… men pigg blir jag =)

Nu ska jag försöka njuta av min kväll i det mjuka mörkret och bara må bra!!! =)

Mobilen ringer, klockan är fem och jag ska gå upp. Äter en tallrik gröt  och dricker en mugg kaffe, sätter på mig träningskläderna och tar en snabb promenad till gymmet. Väl framme på gymmet tränar jag styrketräning i drygt fyrtio minuter, sen gåggar jag tjugo minuter på löpbandet. Efter detta blir det en skön dusch. Jag hinner snacka med min träningscoach i kassan på gymmet innan jag går till jobbet.

På jobbet är det fullt upp som vanligt, telefonen ringer, möten och saker att läsa och kolla upp, fikapaus och mer telefonsamtal. Oj är det redan lunchdags, sen mer telefonsamtal och möten, ekonomichefen kommer och vill ha ett papper, en av mina jobbarkompisar vill ha ett råd hur hon ska göra, en annan vill visa ett brev han har fått. Jag hinner inte med det jag hade tänkt att jag skulle läsa, hoppas jag kan hinna med det i morgon… Sen är klockan redan över fyra och det är dags att gå hem.  Jag skyndar mig för det regnar och är kallt, kommer till min ytterdörr, låser upp dörren och känner lugnet och tystnaden. Jag är hemma!!!

Sätter på datorn, fixar lite mat, kolla mejlen medan maten står på spisen. Oj jag har fått ett intressant mejl, det bara MÅSTE jag svara på… Äter och återgår till datorn. Sitter i fåtöljen några timmar med datorn i knät och chattar med kompisar, tittar på tv, kollar facebook och svarar på några fler mejl. Sen är det dags att gå och lägga mig så jag orkar med morgondagen, men jag tror jag tar sovmorgon i morrn till klockan sex… =)

Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem…. är det inte så det är??

Jag klarar mig bra själv, jag behöver ingen man för de saker som behöver göras i mitt liv, ja jag klarar DET också, det finns hjälpmedel om man behöver!!! Men jag saknar ändå en man… Redan???!?! säger mina vänner och min mamma, är det inte bättre att du tar det lite lugnt och lever ensam och inte letar efter ett nytt förhållande. Meeeeen, jag har inte sagt att jag vill ha ett nytt förhållande, jag har inte sagt att jag vill leva med en ny man… jag har sagt att jag saknar en man i mitt liv… Och det är nu som det svåra kommer…för NU är det fritt fram att komma med ”goda råd”

Ni anar inte vad mycket goda råd man kan få när man är nyskild och kvinna som bor ensam, som VÄLJER att bo ensam… men som säger klart och tydligt att hon saknar en man. Men vad är det då jag saknar??? Jag saknar någon att krama… att prata med och bara vara nära… det saknar jag.

Det är så fruktansvärt svårt att beskriva det jag saknar utan att lämna ut hela mitt liv, hela mig själv, mitt förra liv och de som betyder mycket för mig. Men jag ska försöka ändå, utan att bli för personlig och utlämnande. Om det nu fungerar. Jag måste ändå försöka förklara lite vad jag menar. Jag och mitt ex träffades för 25 år sedan när vi var ganska unga, vi flyttade ihop i min hemstad och skaffade inom loppet av sex år tre barn. Inte väldigt snabbt, inte väldigt nära mellan barnen, men många funderade när vi blev föräldrar efter bara ett drygt år tillsammans. Vi kämpade på under många år och valde till slut efter mycket tjafsande och bråk att flytta isär i februari. Då hade vi verkligen kämpat och bråkat och tjafsat och hållit på så det stod i alla fall mig upp i halsen.

När jag då fick min egen lägenhet kände jag att jag var fri!! Från ett förhållande som gjorde mig (och honom) illa, för vi var inte snälla när vi bråkade med varandra (men vilka människor är snälla när de bråkar). Jag valde att flytta till den mindre stad jag arbetar i och han stannade kvar i den större staden. Av våra tre barn är det bara den yngste som bor kvar hemma, och då hos pappa av praktiska skäl, de andra två har flyttat så snart de har kunnat. Det har naturligtvis inte varit roligt för dem att bo tillsammans med en mamma och en pappa som bråkar om allting, hela tiden…

Det är nu som min saknad kommer fram, jag saknar ju kramandet, gullandet, erkännandet, blickarna, gosandet… och ja jag kan sakna DET också… men jag saknar också att prata med någon som pratar med mig. Jag saknar någon som intresserar sig för vad jag har gjort under min dag och som berättar vad han har gjort. Och det kanske vi gjorde exet och jag, man inte de sista åren och inte på det sättet som jag behövde…

Jag saknar alltså en man, för jag kan inte leva utan en.

Måndag morgon…. många känner ångest inför måndag morgon, nu måste de börja jobba igen efter en skön ledig helg. Jag försöker se det från andra sidan, nu får jag chansen att göra någonting bra och träffa nya människor. Jag har en ganska oplanerad vecka framför mig. Det är bara möten inplanerade halva veckan som det ser ut idag. Det är en ganska oplanerad vecka. Jag har ett bra jobb som ger mig många möten och stimulerande diskussioner. Och jag vet aldrig hur min arbetsdag ska sluta när jag kommer in till kontoret på morgonen. Ja jag vet att det skulle stressa en del, men jag ser det som en möjlighet och en frihet…

I eftermiddag ska jag träna aerobics, undrar just hur det går… Jag bar och travade en massa ved igår och har träningsvärk i rumpa och armar och några andra muskler som jag inte ens visste att jag hade… Jag får ju träningsvärk av aerobicpasset också, men jag har hört att det ska vara bra att ”bota” träningsvärk med mer träning… =)

När jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster ser jag en massa lövträd som fortfarande är gröna. Det är skönt med hösten, när den inte är mörk, ruskig och blöt. Jag älskar de höstdagar där luften är kall och hög och löven börjar skifta färg. Då, när jag känner att jag lever och mår bra. Nu är jag alltså på väg mot den årstid jag gillar mest. Och sen kommer dessa ljumma höstkvällar som kan finnas ända fram i oktober när jag kan sitta ute på balkongen och ha det bra.

Det känns som att denna hösten 2009 är den höst jag kommer att minnas… jag vet inte vad jag tror kommer hända, jag vet inte ens vad jag förväntar mig ska hända, men jag vet att jag har det bra och att jag mår bra.

Så nu ska jag alltså ut i verkligheten från mig sköna varma lägenhet och gå till jobbet. Det ser grått och trist ut, men jag som är obotlig optimist tror ju alltid att det ska bli fint väder. Alltså inget paraply med till jobbet även om det ser ut att kanske kunna bli regn.

I går var jag på tjejträff, vi var tre goda vänner som träffades hemma hos en av oss, åt trerättersmiddag och drack vin. Vi hade en helt underbar lördag, skrattade, berättade, lyssnade, bekände och mådde bra. Vi träffades innan klockan halv sex på eftermiddagen, hade ätit klart vår goda mat innan klockan åtta, satt inne i vardagsrummet och pratade och vips så var klockan halv två!! Det är precis så jag vill ha det, enkelt, okomplicerat och roligt. Vi gjorde annat också… provade fina klänningar… tittade på former och figurer…och bara hade det bra! Tack tjejer ni fick mig att må SÅ bra!!! Jag längtar redan till vår nästa träff…

Jag trivs så bra med mitt liv just nu och jag mår så bra… Jag kan inte låte bli att tjata om det, för JAG MÅR SÅ BRA!!! Det känns som att jag är omgiven av nån konstig gas som gör mig glad… jag går omkring och smågnolar, har glada melodier i huvudet, det känns som när jag var nykär, vilket jag inte har varit på över 24 år, så hur det känns vet jag knappt längre… men jag är inte nykär… eller är jag det??  i livet… i min situation… i min egen lägenhet där allting är mina val och inte någon annans… Kan man vara nykär i sin situation och inte i någon person???

Jag har blivit en människa som gillar att träna… JAG som inte tränade någonting när jag var ung, som skolkade när jag kunde från gympan, som hatade att vara med i bollspel eller tävlingar, jag som aldrig sprang… har börjat träna!!! Jag tränar styrketräning en, helst två gånger i veckan och gärna några pass kondition däremellan… En träningsvecka som jag vill ha den ser ut så här: Aerobicpass på måndag eftermiddag, styrketräning på tisdag morgon, promenad, gågging ute eller på gymmets band på onsdag kväll, styrketräning på torsdag morgon och ledig lat fredag… Helgen ägnar jag gärna åt att promenera, i svamp eller bärskogen, i någon stadspark eller i stadens gatusystem spelar ingen roll. Eller också åker jag ut till mina vänner och ser till att jag får hjälpa dem i deras trädgård eller stapla ved eller någonting annat fysiskt.

Jag som aldrig gjorde saker som jag svettades av längtar nu efter att få svettas. Jag vill göra så mycket men tiden räcker inte till… Jag vill träna på lördagsmornarna… jag vill lära mig dansa… jag vill börja jogga så jag kan springa 5 km i nästa års blodomlopp… och inte gå-springa som jag gjorde i år. Och jag vet att jag ska skynda långsamt, men jag vill ju att allting ska hända snabbt helst i går.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig… och ibland blir det SÅ mycket bättre…

Tänk vad många små saker som påverkar livet, ett sms från någon du tycker om, ett mejl i inboxen som gör dig glad eller ett oväntat telefonsamtal som blir till en lång diskussion om det viktiga i livet…

Att gå hem från jobbet kan ta flera timmar fast det bara brukar ta en kvart, bara för att jag på vägen träffar en god vän som vill visa mig någonting eller för att jag går den där underbara omvägen via vattnet och förlorar mig i drömmar…

En bussresa kan vara trist som fasen, men ibland hittar jag någon att prata med och det som skulle ha varit en lång resa i ensamhet blev ett glatt minne av en person jag förmodligen aldrig kommer träffa igen.

Och när jag känner mig som mest ensam, för jag har såna stunder också… då vet jag att jag kan tänka tillbaka på dessa små guldkorn och minnas dem med glädje och då blir jag genast mindre ensam.

Här sitter jag, ensam men inte övergiven. Glad och stark och nyfiken.

Skilsmässan blev klar för några veckor sen och det känns SÅ bra! Jag känner en nyvunnen frihet som inte går att beskriva! Jag mår bra och har förändrat mitt liv på många olika sätt. Ändå tycker jag att det går för sakta. Jag vill se resultat nu, eller helst igår.

Jag har aldrig kunnat göra som bara jag vill…som småbarnsmamma eller tonårsmamma kan man inte det. Nu är det plötsligt det jag vill som är viktigt, jag måste inte ta hänsyn till någon annan, jag kan vara självisk. Och denna nyvunna frihet känns både bra och spännande, men lite skrämmande också. Det är ju bara jag som är ansvarig för allt nu, jag kan inte skylla på någon annan om jag tar ett dumt beslut eftersom det är mitt beslut, men det är också i just detta som friheten ligger!

Jag  ÄLSKAR mitt nya liv!!!

Givetvis har jag som alla andra föräldrar ansvar för mina barn och att de mår bra. Och detta ansvar blir ju inte mindre värt bara för att barnen inte är små och bor hemma, de behöver min fulla uppmärksamhet ibland ändå. Jag skulle aldrig göra någonting som sårar dem. Det intalar jag mig hela tiden, men ändå så gör jag dem ledsna eller sårar dem. Hur kan man tro att man kan genomföra en skilsmässa utan att såra de som är inblandade? Det är ju ganska dumt att tro något sånt eller hur… Men jag har försökt, det ska gudarna veta, att inte såra mina älskade barn.

Jag vet att vi har en kontakt som ingen kan ta ifrån oss! Jag vet att de förlåter mig om jag är självisk ett tag nu, för de vet att de alltid kan ringa till mig och prata, jag lyssnar alltid på dem! Och är det någonting allvarligt som hänt så vet de att jag kommer till dem om de vill!! De kommer alltid att vare det viktigaste i mitt liv!!! =)

Jag ska inte bli gråtmild och fastna i något patetiskt om mina barn, det skulle ju handla om mig och hur jag känner det. Som en sammanfattning av nuläget kan jag alltså säga, jag är stark, jag är glad, jag är nyfiken och jag trivs med mitt nya liv!!! OCH jag ser på framtiden med stor förväntan… ingenting är omöjligt allt kan hända, bara man fångar de chanser man får.