Kan inte leva med dem, kan inte leva utan dem…. är det inte så det är??
Jag klarar mig bra själv, jag behöver ingen man för de saker som behöver göras i mitt liv, ja jag klarar DET också, det finns hjälpmedel om man behöver!!! Men jag saknar ändå en man… Redan???!?! säger mina vänner och min mamma, är det inte bättre att du tar det lite lugnt och lever ensam och inte letar efter ett nytt förhållande. Meeeeen, jag har inte sagt att jag vill ha ett nytt förhållande, jag har inte sagt att jag vill leva med en ny man… jag har sagt att jag saknar en man i mitt liv… Och det är nu som det svåra kommer…för NU är det fritt fram att komma med ”goda råd”
Ni anar inte vad mycket goda råd man kan få när man är nyskild och kvinna som bor ensam, som VÄLJER att bo ensam… men som säger klart och tydligt att hon saknar en man. Men vad är det då jag saknar??? Jag saknar någon att krama… att prata med och bara vara nära… det saknar jag.
Det är så fruktansvärt svårt att beskriva det jag saknar utan att lämna ut hela mitt liv, hela mig själv, mitt förra liv och de som betyder mycket för mig. Men jag ska försöka ändå, utan att bli för personlig och utlämnande. Om det nu fungerar. Jag måste ändå försöka förklara lite vad jag menar. Jag och mitt ex träffades för 25 år sedan när vi var ganska unga, vi flyttade ihop i min hemstad och skaffade inom loppet av sex år tre barn. Inte väldigt snabbt, inte väldigt nära mellan barnen, men många funderade när vi blev föräldrar efter bara ett drygt år tillsammans. Vi kämpade på under många år och valde till slut efter mycket tjafsande och bråk att flytta isär i februari. Då hade vi verkligen kämpat och bråkat och tjafsat och hållit på så det stod i alla fall mig upp i halsen.
När jag då fick min egen lägenhet kände jag att jag var fri!! Från ett förhållande som gjorde mig (och honom) illa, för vi var inte snälla när vi bråkade med varandra (men vilka människor är snälla när de bråkar). Jag valde att flytta till den mindre stad jag arbetar i och han stannade kvar i den större staden. Av våra tre barn är det bara den yngste som bor kvar hemma, och då hos pappa av praktiska skäl, de andra två har flyttat så snart de har kunnat. Det har naturligtvis inte varit roligt för dem att bo tillsammans med en mamma och en pappa som bråkar om allting, hela tiden…
Det är nu som min saknad kommer fram, jag saknar ju kramandet, gullandet, erkännandet, blickarna, gosandet… och ja jag kan sakna DET också… men jag saknar också att prata med någon som pratar med mig. Jag saknar någon som intresserar sig för vad jag har gjort under min dag och som berättar vad han har gjort. Och det kanske vi gjorde exet och jag, man inte de sista åren och inte på det sättet som jag behövde…
Jag saknar alltså en man, för jag kan inte leva utan en.