Ingen vet någonting om den, men alla längtar dit!

Jag ser framtiden som ett oskrivet blad. Jag är nyfiken på vad som kommer att hända. Men jag vet ingenting… Jag vet vad jag längtar efter och vad jag önskar, men jag vet ju inte vad som kommer hända.

Framtiden kan vara långt bort, många, många år eller alldeles om en halvtimme, men den är lika oviss. Och det kanske är tur det, för tänk om vi skulle få veta allt som ska hända under våra liv… Tänk om du på din tjugoårsdag fick ett vitt kuvert som talar om allt som kommer ske tills den dag du dör. Usch jag skulle inte vilja ha det kuvertet… Men jag diskuterade just detta med några vänner en dag och en av dem tyckte att han väldigt gärna skulle vilja veta vad som skulle hända för då kunde han förbereda sig på det och leva annorlunda. Jag vet inte jag… hellre ovetande än förberedd, i alla fall i detta.

Jag har väldigt många saker jag vill göra i framtiden,  saker jag vill lära mig och upptäcka. Min framtid är ljus, spännande, lycklig och underbar. Jag ser fram emot vad som ska hända i framtiden, jag längtar till framtiden. Jag längtar faktiskt redan tills i morrn =)

Hela världen utanför mitt fönster är vit…

av dis och dimma… det ser ut som att allt är övermålat med en mjölkhinna. Opaque heter väl det på engelska. Jag drar mig för att gå ut, dels för vädret, fuktigt, råkallt och disigt, men också för att jag har träningsvärk i benen fortfarande. Det bästa med en disig morgon är när diset skingras och höstdagen blommar fram! Då blir det så där skönt och förhoppningsvis varmt. Jag vill att det ska vara varmt och skönt ännu ett tag. Höstdagar med löv som skiftar färg och hög kall luft är underbart!

Snö är ju också vit, men jag hoppas den väntar minst två månader till. Jag är inte överdrivet förtjust i snö och vintersporter, eller så här jag gillar inte att åka skridskor eller skidor. Och slalom har jag aldrig testat på… Varför ska jag då träffa på män som gillar att åka slalom?? Är det ödets ironi som nu ska göra så att jag ska komma att gilla slalomens vedermödor och komma att se dess tjusning??!? Jag vet inte om jag vågar lära mig, eller om jag vill. Det finns mycket annat jag kan göra i snön. Jag kan till och med åka med upp till en fjällstuga och ha vintersemester, men som sagt, jag kan göra annat än åka slalom. Eller??

För visst är en gnistrande kall vit vinterdag väldigt vacker!! Jag kan längta till den också, bara jag slipper slask och halka. Men jag hoppas det dröjer några månader innan min värld sveps in i sin vita kalla filt.

Det här med relationer är svårt…

Vad är det som gör att en relation skapas? Attraktion, fysik, glädje, ögonblicket, tillfället? Jag vet inte, men det måste ju finnas någonting, annars skulle vi ju inte attraheras av bara några. Att gå och vänta på att den RÄTTE ska komma galopperande in på sin vita häst tror jag inte fungerar. Dessutom vore det ju ganska knäppt att bara gå och vänta utan att göra någonting själv. Nä jag tror att man måste göra någonting själv för att man ska kunna hitta mr RIGHT!

Men man har ju relationer till så många olika människor på så många olika sätt. Jag har relationer till mina barn, den relationen är den viktigaste i mitt liv! Jag har relationer till mina barns far, en relation som jag kanske inte gillar så mycket men som jag har och alltid kommer att ha, vi har ju tre gemensamma underbara unga vuxna! Sen har jag relationer till mina föräldrar, släktingar, kompisar, arbetskamrater och många andra människor. Men det jag saknar då är relationen till HONOM… Och jag hoppas att jag får denna relation snart, snart snart…

Självklart får jag träningsvärk.

Hade jag verkligen trott att jag inte skulle få träningsvärk? Var jag verkligen så naiv? Nä det var jag nog inte egentligen, men jag hoppades att den inte skulle bli så kraftig som den nu är. Men, men, jag känner ju att jag har tränat och jag mår fortfarande bra. Och lite träningsvärk (eller mycket då) är inte farligt, bara jobbigt. Svårt att sätta mig ner, svårt att ställa mig upp, men gå fungerar!! =)

En kompis till mig sa: träningsvärk är bra, då vet man att man har tränat tillräckligt… Jag vet inte jag… jo det är klart att träningvärk är positivt!! Jag vet ju att jag har gjort någonting som är bra! Jag klarade av att testa fem olika träningspass och jag vet vilka pass jag tycker är roligast. Helt klart vinner bodypumpen och boxen!

 Jag blev mer övertygad om att spinning inte är någonting för mig… men jag ska testa det en gång till utan att ha tränat två andra pass innan för att just se om det kanske inte är ok konditionsträning ändå… Jag svimmade inte, jag ramlade inte av cykeln, jag klarade av det ganska bra. Och JAG ÄR SÅ STOLT över mig själv!

Just idag känns det som att jag kan klara av vad som helst!!!

När kan man kallas för träningsfreak?

Är jag ett träningsfreak? Jag vet att jag gillar att träna. Jag vet att jag pratar mycket om att jag tränar, att jag gillar att träna och att jag blir hög av att träna. Men gör det mig till ett träningsfreak? Jag var med på Superlördag i mitt gym idag. Tränade alla fem pass som erbjöds under dagen. Vi började med bodypump, sen bodystep, sen åt vi lunch, för äta måste man ju göra, efter detta var det bodybalace, spinning och box. Jag är totalt slut och mina lårmuskler är inte snälla mot mig. Jag kommer ha träningsvärk i morrn och även på måndag. Men jag mår SUPERBRA!! Självklart kunde jag inte ta i fullt på alla passen det orkade jag inte, men jag hade jättekul! De roligaste passen var bodypumpen och boxen. Men att avsluta en hel dags träning med ett boxpass, fy sjutton!!! Det var svettigt värre!!

Jag kommer att sova skönt i natt, och vakna med en sjutusans träningsvärk… jag skulle önska att jag hade någon som kunde ge mig massage… det skulle mina muskler verkligen behöva just nu =)  Men jag klarar mig ändå, kanske ska jag ta mig ett hett bad det brukar vara bra när man har träningsvärk.

Jag funderar över det här med foton…

Ska man ha foton på sig själv eller inte?? Om jag vill träffa en ny man och väljer att lägga ut mitt foto, har jag verkligen större chans att hitta någon då? Jag vet inte det jag… iband känner jag att jag skulle vilja vara helt anonym och vare sig bli bedömd eller bedömma någon efter utseendet. Bara prata och lära känna någon och inte veta någonting om hur denne någon ser ut… men jag tror inte att det går. För vi är alldeles för nyfikna på hur någon ser ut och vill se bilder. Eftersom vi tror att utseendet är det viktigaste, när det som egentligen betyder mest är det som finns på insidan. Men egentligen är det ju så att skönheten sitter i betraktarens ögon och den vi älskar är vacker!!!

Bilder, kan de beskriva någon person på riktigt?? Kan en bild göra rättvisa om vem du är, vad du står för och hur din personlighet är? Nej naturligtvis inte! ändå är det utseendet som styr våra val. Bilden av vår tilltänkte älskare finns i våra huvudet tidigt och vi gör oss en bild av drömprinsen. När han sen inte kommer reviderar vi vår föreställning eller väljer en kompromiss. Men ofta finns en lite önskan om ett viss slags utseende, som bruna ögon eller långt hår eller någonting helt annat kvar.

Jag hoppas att jag aldrig bara kommer bli bedömd efter en bild på mig själv. Jag hoppas att jag får chansen att tala om vem jag är, vad jag står för och vad jag tänker innan jag blir dissad.

Jag drömde att det hade snöat ute…

Tänk vad underliga drömmar man kan ha ibland! Varför drömmer jag om snö, jag som egentligen inte längtar till snö och vinter, kyla och is. Eller… Jag gillar när hela världen är omsluten av det där vita kalla gnistrande, men jag gillar inte att det blir slaskigt. Nog om snö nu, tids nog kommer vi dit, det är närmare än vi anar.

Jag har många drömmar i mitt liv, men jag vet inte om jag ska berätta dem så här. Jag som alla andra drömmer väl så klart om att mina nära och kära ska få ett bra liv och att det ska gå bra för alla. Självklart drömmer jag också om att mina barn ska ha det bra, hitta bra partners, jobba med någonting de gillar och att de ska hitta lyckan. Det är ingenting jag kan eller ska påverka men önska kan jag. Jag har också någonstans en dröm om att jag ska få bli farmor och mormor, men det måste inte ske snart, jag kan vänta, Det här är ju allmänna vanliga drömmar som alla föräldrar önskar sina barn.

Mina personliga drömmar då?? undrar ni då. Jaaa, en av dem vet ni, jag vill hitta HONOM!!! Han som bara älskar mig för den jag är och tar mig med storm… Som kommer in i mitt liv och vänder upp och ner på hela min tillvaro, honom vill jag hitta. Jag vill bli i ännu bättre form så att jag orkar springa och inte ger upp för minsta motståndets lag. Jag vill ha ett hus, gärna med stor trädgård. Men vänta nu, snart är jag inne på mål och inte drömmar. Vad är skillnaden?? Jo som jag ser det är mål någonting som går att uppfylla ganska snart och som jag kan påverka själv, men drömmarna är svårare att påverka.

På tal om mål då… jag har länge, länge velat lära mig fler språk och då gärna ett som inte låter så hårt som tyskan. Jag vill kunna prata franska eller italienska eller kanske spanska… Jag vill gå på danskurs och lära mig både pardans, det som många kallar styrdans och bugg. När jag var ung lärde jag mig dansa jitterbugg, men jag minns inga steg eller turer idag, det skulle vara roligt att kunna igen. Jag vill kunna gå ut och dansa och vara säker på vilka steg jag ska ta och hur det ska gå till. Jag vill lära mig sjunga på ett sätt som inte ger mig ont i halsen när kvällen är slut.

Jaha då kom en del drömmar och mål fram i ljuset i alla fall =)

Lycka är…

att hitta det där brevet som jag fick av min bästa väninna som betydde så mycket för mig som jag trodde var försvunnet

att få en kram bara så där i förbifarten av någon som bryr sig om mig

att titta i plånboken och upptäcka att jag har en oskrapad trisslott

att svara i telefonen och höra att det är någon av dem jag älskar som ringer och vill prata med mig

att gå och träna och känna att jag är stark, jag klarar vad som helst

att få ett mejl från en vän som avslutas med det lilla ordet kram

att känna att jag betyder någonting för någon

så väldigt mycket, men ofta missar vi lyckan eftersom vi inte ser den i alla de små saker som sker varje dag

Jag vaknade klockan fem som planerat, gick upp och gjorde gröt och kaffe, käkade, tänkte gå och träna och kände… Nä jag struntar i det, jag kan träna i eftermiddag i stället!!

Jag var hemma tidigt igår och skulle sitta och läsa två rapporter, trodde jag! Men så blev det inte heller. Jag läste den ena och gav mig sedan ledigt att bara njuta av det fina vädret, solen sken och det var så härligt!

Just dessa saker kan jag göra eftersom jag är själv och inte har någon annan att ta hänsyn till, för visst straffar det sig att ta en timme extra ledigt. Jag måste ju läsa den rapport jag skulle ha läst igår och det måste jag göra idag eller i morgon. Alltså blir det en sen kväll med läsning ikväll, men vad gör det?? Jag mår bra av att ha denna frihet!

Det sticker en del i ögonen att jag pratar så mycket om min nya frihet, men det är en frihet att kunna leva själv och klara det. Att vara ensam kan vara underbart och utvecklande och spännande och utmanande, men också ensamt, tråkigt, ledsamt och stressande.

Det jag saknar mest är mina barn och vardagen tillsammans med dem. Jag skulle gärna bo närmare dem för att kunna komma över på en fika eller en stund tillsammans i tvsoffan, men nu är det inte så. Jag valde att flytta familjen när jag pluggade, jag valde att flytta hit när jag skilde mig, jag gjorde de val jag trodde var bäst för oss. De två äldsta flyttade tillbaka till den stad de är födda i och har sin barndoms minnen i. Den yngste bor ju kvar närmare mig, men ändå en timmes väg bort. Ibland önskar jag att vi bodde närmare varandra så att jag kunde få den där nära kontakten som jag missar idag. Det vardagliga och nära som egentligen inte går att peka på och säga vad det är, men som jag saknar.

Som ni vet saknar jag annat också, mannen i mitt liv till exempel, men den saknaden är någonting annat, den går inte att jämföra med saknaden efter barnen, som inte är små längre utan unga vuxna med hela livet framför sig!

Mannen i mitt liv hittar jag nog, jag är inte så orolig för att inte göra det, jag är en obotlig optimist som alltid ser möjligheter. Och när jag har hittat honom… då…. =)

Jag väntar, längtar, hoppas och letar.

Tänk att jag hela tiden ska gå på samma nit… så fort jag får ett positivt gensvar så trillar jag dit och tror att jag är bäst i världen! Att de gillar mig för den jag är eller för det som de tror att jag är. Då hoppas jag och väntar, och längtar och gör mig föreställningar om hur det kan bli… Att jag aldrig kan lugna ner mig och se tiden an, det gör ingenting om jag inte får svar direkt, det kan till och med vara bra att få vänta på en reaktion ett tag. Och bara för att ingen reaktion kommer direkt så måste det inte betyda att jag inte duger…

Bara för att jag är ivrig och svarar direkt på det mesta betyder det varken att alla andra är såna ELLER att de skiter i mig bara för att de INTE reagerar. Finns det inte någon där ute som kan lära mig tålamod och att inte ta åt mig och bli besviken om jag inte får respons på direkten??

Jag vet ju innerst inne att det jag gör är bra. Att människor tycker om det jag gör och står för och att jag betyder mycket för många. Men, hur ska jag förmå mitt hjärta att förstå detta som hjärnan vet??!? Det är väl därför jag skriver så här för att försöka förstå, mig själv och hur jag regerar, men också andra.