Hela världen utanför mitt fönster är vit…

av dis och dimma… det ser ut som att allt är övermålat med en mjölkhinna. Opaque heter väl det på engelska. Jag drar mig för att gå ut, dels för vädret, fuktigt, råkallt och disigt, men också för att jag har träningsvärk i benen fortfarande. Det bästa med en disig morgon är när diset skingras och höstdagen blommar fram! Då blir det så där skönt och förhoppningsvis varmt. Jag vill att det ska vara varmt och skönt ännu ett tag. Höstdagar med löv som skiftar färg och hög kall luft är underbart!

Snö är ju också vit, men jag hoppas den väntar minst två månader till. Jag är inte överdrivet förtjust i snö och vintersporter, eller så här jag gillar inte att åka skridskor eller skidor. Och slalom har jag aldrig testat på… Varför ska jag då träffa på män som gillar att åka slalom?? Är det ödets ironi som nu ska göra så att jag ska komma att gilla slalomens vedermödor och komma att se dess tjusning??!? Jag vet inte om jag vågar lära mig, eller om jag vill. Det finns mycket annat jag kan göra i snön. Jag kan till och med åka med upp till en fjällstuga och ha vintersemester, men som sagt, jag kan göra annat än åka slalom. Eller??

För visst är en gnistrande kall vit vinterdag väldigt vacker!! Jag kan längta till den också, bara jag slipper slask och halka. Men jag hoppas det dröjer några månader innan min värld sveps in i sin vita kalla filt.