Det är frågan…

Dejtingsidor, jobbsidor, bloggar, facebook och alla andra medier vill att man ska ha ett foto… Men vill man ha det eller vill man det inte… Jag vet inte egentligen… Det är inte så att jag skäms över hur jag ser ut eller inte vill visa min bild, men ändå, varför är ett foto så viktigt?? Det är till och med så att man skickar med foto på sig själv när man söker jobb. Men egentligen spelar det ju ingen roll hur vi ser ut..eller???

Jag är själv medlem på sidor på internet och har bild på mig själv. Men jag undrar ändå, spelar det egentligen någon roll… Om man inte har en bild på den man pratar med så gör man sig en egen bild. ÄR det bra eller dåligt?? Bra säger några dåligt säger andra. Jag vet fortfarande inte… För kärlekens skull tror jag inte det spelar någon roll hur den man älskar ser ut. Jag menar när man är kär så blir den människan det vackraste som finns. Däremot kan bilder spela roll i inledningen av ett förhållande eftersom man då ofta går på någonting som man tycker tilltalar…

Vi tittar på olika saker också har jag märkt. Själv tittar jag mycket på personers ögon och tittar gärna den jag pratar med  i ögonen. En del personer tycker det är jättejobbigt och viker undan med blicken medans andra tittar tillbaka. Ibland blir det för intensivt och då måste jag vika undan blicken men jag tittar så länge jag klarar. En del blickar bara drunknar jag i på en gång. En del andra blir bättre ju mer jag ser. Glada glittrande ögon med en liten skrattrynka, det är fint. De kan jag drunkna i och nästan glömma bort vad munnen som hör till ögonen säger.

Jag träffade ganska nyligen ett par glittrande ögon som pratade med mig. Det kändes bra!

Solen skiner ute, det gör mig glad!

Jag skulle egentligen ha varit på ett aerobicpass på förmiddagen, men jag orkade inte upp till det. Jag var inne i stan och träffade en kompis, käkade och drack några öl i går. Det var kul, vi hade mycket att prata om. Jag tog bussen som gick 00.00 för att vara hemma i någorlunda god tid för att orka upp till passet halv elva, det skulle ju fungera. Det var bara det att mitt ute i skogen blev bussen stående med kokande motor och ingen extrabuss tillgänglig inom närmsta milen. Så där satt vi en halv buss med människor, mitt i natten och väntade på en ersättningsbuss. Det tog en dryg timme extra så jag var hemma runt halv tre istället för halv två som jag hade planerat… Därför blev det ingen träning i morse!

Jag har tagit en lagom lång promenad i det vackra vädret. När det är kyligt och solen skiner som den har gjort idag så är även november en bra månad. Synd bara att de här vackra, soliga dagarna är så få på senhösten. Jag kommer i alla fall klara nästa veckas mörker bättre nu när jag har fått mig en rejäl dos sol idag =) Jag hoppas att solen skiner i morrn också, men det skulle nog inte vara så enligt prognosen.

Nu ska jag försöka få mig till att dammsuga, det blev inte av förra helgen. Sen ska jag nog sy de där kuddöverdragen till soffkuddarna som jag har funderat på att göra så länge och fålla upp gardinerna i vardagsrummet så de hänger snyggare. Jag är inte sysslolös, det är bara det att det är långsamt i starten ibland, det är roligare att sitta vid datorn och läsa och skriva än att göra det där som man borde/skulle. Men jag vet att det blir fint efteråt och att jag mår bättre när det är gjort så det är bara att hugga tag i arbetsuppgifterna och göra klart!

Snart har jag soffkuddar som är i samma tyg som själva soffan! =)

Åh så mycket tankar som flyger runt i huvudet!

Ibland kan det bli för mycket information… Den kommer från så många olika håll, internet, mejl, telefon, personliga möten, papper, papper och ytterligare papper. Och de pockar på vår uppmärksamhet med ljud eller flaggor eller något annat. Tänk vad skönt det skulle vara med en helt tyst dag på kontoret. Inga telefonsamtal, ingen ventilationsfläkt som surrar, ingen dator, inga ljud från inkorgen i mejlprogrammet och inga knackningar på dörren…

Å andra sidan en sån dag skulle jag förmodligen få total spel just för att det är för tyst!!! Just för att jag brukar ha så mycket ljud runt omkring mig. Men i och för sig, när man har så många ljud och så mycket information i vardagens arbete så skulle man ju kunna tycka att jag skulle vara mätt på dessa medier hemma. Det är jag inte, jag pratar i telefonen, mejlar och chattar då jag är hemma också. Och tv:n står på så jag får information därifrån också. Det är dock en skillnad, jag måste inte ha denna information hemma, jag kan stänga av!!! Jag tror att skillnaden sitter där, bara vetskapen om ATT jag kan stänga av gör att jag mår bra.

Jag har suttit ensam och tyst i min lägenhet utan tv, dator och telefon också och ibland kan det vara riktigt skönt. Men det är ju någonting som jag har valt själv och jag kan ändra på det med en knapptryckning. Att gå i en skog med bara vindens sus i löv och grenar gör mig lugn. Det är rofyllt och mysigt, jag blir avslappnad av att vara där. Jag har alltid kunnat gå ut och promenera i skogen om jag har behövt.  Som tur är bor jag också nu så nära skogen att jag kan gå ut och promenera i den så ofta jag önskar.

Tystnaden är en dyrbar gåva som inte är så lätt att få alla gånger.

En dag i mitt arbetsliv

Tisdag, styrketräning på morgonen, möte med näringslivskontoret och företagslotsen, telefonsamtal, telefonsamtal, en konstig faktura, snack med rekryterigsfirma, samtal med banken, promenad hem i regnet, flera telefonsamtal, sms förfrågningar och chattande. Nu är jag trött!! Tänk att jag kan bli så trött av att bara prata…

Veckan blir nog fortsatt intressant tror jag… det finns många spännande möten inplanerade mest på jobbfronten…

Men helgen ska bli stillsam och tillbringas i hemmets lugna vrå i skenet av ett eller förhoppningsvis många stearinljus. Det är mysigt och mörkret gör det mer tillåtet att tända alla ljus och sitta inne och kura. Jag har många bra böcker att läsa och en sjal som ska stickas klart. Jag gillar det som ligger framför mig…

Jag kommer klara en ensam höst och jag kommer må bra av att göra det…

Söndagskväll

Kvällen övergår snart i natt, men jag får ingen ro. Tänker på det som har hänt, tänker på det som ska hända, tänker på allt som kan hända. Livet är fullt av möjligheter… det gäller bara att se dem innan de försvinner.

I morgon ska jag inte gå och träna, jag har annat som upptar min tid när jag skulle vilja vara på aerobicpass. Men på tisdag morgon… då ska jag träna igen… det ska bli så skööönt!!

Kanske blir det mer ordning och mer som vanligt i livet igen om jag kommer iväg till min träning som jag behöver. Jag vet ju att jag mår bäst om jag tränar och nu när förkylningen klingar av så kan jag gå och träna igen!!!

Nu känns det som att jag kan komma till ro, ibland behöver jag bara skriva av mig det som snurrar runt i huvudet. En del kan jag skriva direkt annat måste jag bearbeta innan det kan sättas på pränt, men det känns skönt att kunna skriva det mesta.

Jag vet ju inte hur många eller vilka som läser det jag skriver, jo jag vet några stycken. Men jag skriver i första hand för min egen skull, för mig själv och för att må bra!

Jag är på väg uppåt igen, jag är ödmjuk, jag är glad och jag är starkare än någonsin. =)

En ensam söndagskväll efter en helg med yngste sonen.

Söndagskvällen känns inte så ensam längre. Jag har äntligen tagit den där jobbiga kontakten som jag skulle ha tagit för länge sen och det bästa är att det var inte alls så hemskt som jag fruktade. Det kommer inte bli enkelt men jag har det och dem jag behöver runt omkring mig. Nu ska jag bara se framåt och inte titta i backspegeln mer, det tjänar ingenting till.

Det kändes fruktansvärt tomt när sonen åkte härifrån, det är konstigt, jag borde inte känna det så, jag är ju van vid att vara ensam, men det kändes tomt. Vi har inte gjort någonting speciellt, bara tillbringat en helg tillsammans i min lägenhet. Lagat mat och ätit tillsammans, pratat, tittat på tv och pratat ännu mer. Om det som är viktigt i livet för honom och för mig. Om hur han ska göra nästa år och hur han tänker med sin gymnasieutbildning. Jag är så glad att han vill prata med mig om hur han tänker och hur han vill ha det. Men som sagt, nu har han åkt och det känns tomt

Jag saknar det där nära som man bara kan ha med den man håller av riktigt mycket. Jag saknar verkligen det där!!! Jag vet att jag kommer hitta det en gång till, men jag vet inte när. Jag har närheten till mina barn och mina vänner, men jag saknar ju fortfarande närheten till NÅGON.

Jag sitter här i min fåtölj, tittar på tv och väntar på ett telefonsamtal. Funderingarna kommer, varför ringer hon inte?? Var det inte sant det där hon sa när hon pratade med mig som hastigast i fredags eftermiddag? Jag kan inte göra någonting annat än att sitta här och vänta. Jag klarar mig i alla fall, men det skulle vara enklare om jag fick prata med henne innan jag gör någonting mer. Hon har förmodligen en bra förklaring när hon väl ringer. Och skulle hon inte ha det så, ja då klarar jag mig ändå.

Jag har börjat sticka igen, inser att jag måste göra någonting praktiskt med mina händer. Dels för att få tiden att gå och dels för att få bort lite rörelse. Dessutom är det lugnande att sitta ner i stillheten här hemma och sticka. Det tar inte mer än en helg att sticka en trekantssjal. Så snart är den senaste i raden klar. Den blir rosa, stor, varm, luddig och av ylle. Kanske blir den lite stickig, men det gör ingenting för den blir VARM!!

Jag har inte tränat på över två veckor och det börjar kännas rastlöst i kroppen nu. Äntligen känns det som att förkylningen och det onda i halsen som har irriterat mig länge är på väg att ge med sig. Jag hoppas verkligen att jag orkar gå iväg och träna igen snart. Det är precis det som min kropp behöver just nu. Att få lyfta tungt och svettas, bara jobba med musklerna. Inte tänka, bara jobba! Och sen efteråt så kommer träningsvärken som talar om att jag har gjort på rätt sätt…

Klockan är inte mer än halv fyra och det börjar bli mörk ute redan.

Jag längatar faktiskt efter snö nu, inte för att jag gillar snön egentligen utan för att jag vill att det ska bli ljusare ute. Snön gör ju att det inte blir beckmörkt när solen dalar. Det skulle kännas mer mysigt på något sätt om det kom snö också… eller skulle det?? Jag vet inte om jag egentligen vill ha snö ännu, för att det blir ljusare ute, ja, men redan… det är ju knappt mitten av november. Det blir en lång vinter om det kommer snö redan nu och om den får ligga kvar. Men hellre snö som ligger hela tiden från nu till slutet av mars än ett evinnerligt slaskande fram till våren.

Jag har plockat in mina utemöbler och ställt in mina ytterkrukor och min krusbärsbuske på den inglasade balkongen. Där står redan mina två lådor med jordgubbsplantor. Det är konstigt hur jordgubbsplantorna kan vara så gröna och fina fast det har varit så kallt. Jag har till och med jordgubbskart på en av plantorna, nu… Det känns lite konstigt och det kommer ju inte bli någonting av dem. Nu får plantorna och busken stå på balkongen med trasmattor runt rötterna tills i vår så får jag se vad som har klarat sig då.

När jag ändå plockade in utemöblerna i förrådet tog jag in mina varma vinterkläder också. Jag har saknat en varm mössa på huvudet vissa dagar och så nu kanske jag kommer ihåg att ta på mig det när jag går till jobbet på måndag. Nu finns både mössa, halsdukar, varma sockor och vantar i min hall. Jag måste bara komma på något snyggt sätt att förvara dem på, i någon snygg låda eller så. En flyttlåda från bauhaus är ju inget vackert precis.

Nu blir det till att fixa mat med yngste sonen och sen försöka ta tillvara tiden med honom på bästa sätt under resten av kvällen. Eftersom vi inte ses så ofta så ska det bli kul att bara vara med honom. Allt annat får jag ordna senare.

Spännande kanske… eller inte..

Ska åka på studieresa med jobbet, spännande kanske, eller inte… Jag vet inte ännu, det får morgondagen utvisa! Men jag vet inte riktigt om jag ser fram emot att sitta över två timmar i en buss för komma fram till målet, titta på saker som jag inte är så jätteduktig på, äta lunch, få en muntlig genomgång av de vi tittade på under förmiddagen för att sedan åka minst två timmar buss hem igen. Men det blir nog jätteintressant!!! Jag ska i alla fall gå in i morgondagen med den inställningen. Och som min gamla morfar alltid sa,” kunskap är en lätt börda på livets väg”! Min målsättning är att lära mig nya saker varje vecka, helst varje dag.

Jag har fortfarande min positiva inställning till livet, även om den har blivit lite väl hårt naggad i kanten just för tillfället. Som någon av mina vänner sa, livet är en dans på rosor, men det är en jäkla massa taggar på dem!!! Det kan jag verkligen hålla med om. Jag känner det som att jag vandrar fram på en taggig, snårig och stickig väg för tillfället. Men det blir nog bra det här också, det är bara att kravla sig upp igen.

Jag har aldrig varit pessimist så jag kommer igen den här gången också! =) Det kommer bara ta längre tid att klara av vissa saker. Det är skönt att jag är ensam och inte har någon annan som jag kan dumpa över någonting på… Jag vet att jag är stark, jag vet att jag klarar av det här,  jag vet att jag kommer gå stärkt ut på andra sidan!

Jag är rakryggad, stark och optimistisk, vad som än händer!

Livet tar ut sina svängar hårt ibland.

Upp och ner, ner och upp, så kan jag bäst beskriva mitt liv just nu… Det bästa vore om jag kunde lägga alla tankar och känslor på hyllan och bara vara. Låta tiden gå och inte tänka så jäkla mycket. Tänk vad mycket enklare det skulle vara då!

En ensam kväll i min egen lägenhet är ganska mysig och jag har vänner jag kan prata med om jag behöver… Det är intressant det här med vänner, en del tror jag är riktiga äkta vänner som jag har haft hela livet och så flyttar jag eller förändrar andra saker i livet och ”poff” så är de borta. Andra har jag inte kännt så väldigt länge men när det kniper så kan jag prata med dem om allt och de dömer eller tillrättavisar inte alls. Dessutom har jag den tredje sortens vänner också, de jag har kännt ”hur länge som helst” och som stannar kvar vad jag än gör i mitt liv. Och egentligen så är det  ju så att de som inte finns kvar bara för att jag ändrar mitt liv, de är ju inte så mycket att ha. De som bryr sig om den jag är med mina fel och brister just nu, de ska jag hålla fast vid!! =)

Jag har det alltså ganska bra, det enda som saknas i livet är DEN STORA KÄRLEKEN!!! Jag trodde jag var honom på spåren, men det var nog bara en hägring eller ett spår av någonting fint. Jag vet att NÅGON fortfarande finns där ute och väntar på mig, jag ska bara hitta honom! Det kanske ska vara så i livet att jag ska få leta lite extra nu för att hitta herr RÄTT!!! Jag vet att jag kommer göra det, någon gång. Jag drömmer om den dagen, men jag  jagar med försiktighet, vill inte göra mig illa!

Jag vet att HAN finns där ute i världen någonstans och bara väntar på mig!

November, mörker och kyla.

Egentligen är novembers mörker ganska mysigt. Jag kan sitta och kura med tända ljus och inte göra så mycket mer än tänka och filosofera över livet och tiden som går. Det är lugnt och stilla, det enda ljudet som hörs är datorfläktens susande och värmepannan som surrar igång med jämna mellanrum. Jag saknar bara en sak just idag, det är en brasa som brinner i mitt hem. Det skulle vara det som gjorde mitt hem perfekt just idag. Ja jag vill ju gärna ha flera och finare möbler också men, en brasa, tänk så underbart det skulle vara att tända den och kunna sitta och titta in i eldslågorna som rör sig som i dans.

Jag gillar ljudet från elden i en eldstad, knastret när vedträna brinner. Knastrandet och knäppandet i vedträn som brinner och ibland ett hårt ljud som av ett skott när ett vedträ brinner. Olika ved knastrar på olika sätt, gran och fur låter mycket mer än vad lövträd gör. Det stilla brakandet som hörs när den prydliga hög man travat upp raserar i en oregerlig hög av glöd. Ett moln av gnistor som rör sig uppåt när elden rasar och det ser ut som att de dansar.

Jag har gillat elden i en brasa i öppna spisen sen jag var riktigt liten. När mamma jobbade som kantor och var borta varje söndag och spelade i kyrkan brukade pappa elda en brasa i öppna spisen. Jag minns inte att mina syskon var med, jag minns bara min pappa och min farmor. Ibland grillade vi korv när mamma kom hem, andra gånger grillade vi äpplen. Det var så gott att doppa det varma äpplet i strösocker och äta det direkt från grillspettet. Varmt äpple med socker på som knastrade när man tuggade. Jag har testat att äta grillat äpple med socker som vuxen, det är inget vidare gott, men som barn älskade jag det.

Nu sitter jag här i min ensamhet och längtar tillbaka till min barndoms söndagsförmiddagar med min pappa och farmor. Det känns bra att minnas det här, men lite sorgset också. Pappa har jag ju kvar som tur är, jag pratade med honom idag i telefonen. Han verkade må bra, lät glad och nöjd, verkade som att han hade det bra. Undrar just om han också kommer ihåg våra söndagar när mamma spelade i kyrkan? Jag ska fråga honomdet när jag pratar med honom nästa gång. Mamma kanske kommer ihåg det, hon fick ju också smaka på det vi hade gjort.

Jag har tur som har både mamma och pappa kvar som jag kan prata med. Jag saknar dem ofta och pratar med dem när jag kan.

Jag har tur som har pappa och mamma kvar. =)