Ja om man bara kunde så…
Natten är mörk inte en människa är vaken. Det är lugnt och stilla utanför på vägen, inte en bil, inte ett ljud kommer in till mig och jag ligger vaken. Vrider och vänder mig i sängen. Än den ena, än den andra sidan… Tankarna kommer och går från det ena till det andra… Från kärlek till vänskap, från jobb till ledighet, från kompisar till släkten, från chefer till anställda… och så tillbaka igen till vännerna, kärlek, släkten, jobbet…
Det är kanske lite mycket nu i huvudet men å andra siden är det inte mer som händer i livet nu än det var för ett år sen och då kunde jag sova… Eller för fyra år sen då jag pluggade OCH jobbade… Det är konstigt det här med vad som påverkar livet och hur mycket jag, medvetet eller omedvetet låter det påverka mig. Jag har ju klarat mig igenom det jobbiga och ramlat ut på andra sidan om man nu säger så…
Jag har separerat och skilt mig, det gick inte smärtfritt men nu är det ganska lugnt. Jag har varit chef i snart ett år, det är inte heller smärtfritt, men det fungerar ganska bra tycker jag. Jag har lyckats skaffa mig nya vänner och det fungerar mycket bra tycker jag. Vad är det då som inte är bra kan man ju fråga sig, ja säg det… men någonting är det som stör mina tankar när jag ska sova och som inte ger mig den ro jag skulle behöva. Kan jag sätta fingret på vad det är och förklara det, ja då kan jag nog sova istället…
En sak stör mig förförligt mycket, det är de människor som ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv nu… Jag får ofta höra att jag ska ta det lugnt, inte stressa och framförallt ska jag ta det lugnt med kärleken och inte kasta mig in i ett nytt förhållande. Kärleken kommer till dig i sinom tid ska du se, säger de eller, du ska inte ha för bråttom det tar tid att hitta en pärla och man går på många nitar innan man hittar den, eller det kan vara skönt att leva ensam och hitta sig själv. Det som är lustigt är bara att de som säger detta till mig är själva oftast, med ett undantag faktiskt bara, inte ensamma utan lever i förhållanden.
Ja vad ska man säga??? jag säger bara, låt mig leva mitt eget liv och göra det som passar bäst för mig. Ni vet inte hur jag känner det innerst inne, ni vet inte hur jag har haft det, ni vet inte hur jag vill ha det. Jag måste väl få bestämma själv hur jag vill ha mitt liv eller??? Jag tar gärna emot era råd och synpunkter, men inte alltid! Snälla bespara mig alla dessa hurtiga glada tillrop och hejadunkningar i ryggen. Jag mår mycket bättre av om ni låter mig göra det jag tycker är bäst för mig och sen lyssnar på mig om jag behöver prata med er. Men det kanske är det som är jobbigt…
Jag ÄR stark och envis det vet alla ni som känner mig!