Natten kryper sig på mig, närmare och närmare.

Det ska visst bli kallt och frost i natt så jag borde ta in mina jordgubbsplantor och chillin, men jag orkar inte.  Det blir nog inte SÅ kallt under mitt tak på uteplatsen…

Jag gillar att sitta här i mörkret i min lägenhet och tänka. Jag brukar tycka om att sitta här i min ensamhet och se hur det är alldeles svart ute, bara gatlyktorna som ger lite ljus och en och annan bil. Mina lampor i fönstret sprider ett behagligt gult sken och den blå lampan gör mig glad. Den ger inte mycket ljus, men som sagt den gör mig glad! Natten är rofylld, det enda som hörs är min värmepump som går igång med ojämna mellanrum, datorns kylfläkt som susar tyst och knattrandet av tangenterna när jag skriver.

Mörkt, tyst, lugnt , stilla och ensamt… Lite sorgset, men jag har ju valt det själv. Jag trivs med ensamheten, jag gillar min lägenhet, jag gillar min omgivning, jag mår bra. Men just idag hade jag nog behövt den där speciella kramen. Eller hade jag det??? Jag har pratat med några av mina goda vänner och de har gett mig råd och många verbala och virtuella kramar. Jag är lyckligt lottad att ha många goda vänner som jag kan och vågar prata med och öppna mig för, det är en otrolig rikedom! Och ett stöd när jag känner mig lite låg och sorgsen.

Jag ska sitta kvar här en stund till i mörkret och lyssna på nattens ljud innan jag kryper ner i min säng.