Men jag är trött ändå…

Jag vaknar till en vacker morgon, solen skiner och det känns som att det kan bli en bra dag. Hoppas dagen bjuder på spännande saker, men inte lika jobbiga som igår.

Vissa människor kan påverka mig mycket mer än jag vill att de ska göra. Det gäller framförallt de som har kännt mig länge, vet vad jag påverkas av och hur jag reagerar.  De vet vilka saker de kan säga eller vilka tillfällen de ska nämna eller vem de ska prata om. Att de kan göra på detta sättet är jobbigt. Jag vill ju inte vara sårbar, jag vill kunna skaka av mig det de säger och gå vidare med rak rygg och stolthet i blicken!

Andra människor påverkar mig lika mycket men då är det positivt. Då kan det röra sig om en blick eller ett samtal. Från någon jag känner eller från någon jag lär känna, det är lika spännande. Jag har mina vänner som stöttar mig och jag har som jag har skrivit här förut fått nya vänner också. Det gör att jag klarar mig bra ändå och oftast inte blir ledsen. De gånger jag känner mig nere för någonting någon har sagt så vet jag att jag kan få prata. Om jag behöver…

Jag längtar så efter att få det bra utan dessa svängningar…. Hoppas det lugnar ner sig, men det är knappast troligt, det har inte varit lugnt mer än några veckor i taget… Det värsta är när det drabbar någon annan än mig. Då gör det mig mest arg och ledsen. Det enda jag kan göra då är att prata med personen som påvekats och försöka göra det så bra jag kan från min sida.

Kan vi inte bara lägga ner allt tjafsande och sårande nu och gå vidare….